Jahapp, var det dags nu...

Att skriva ner vad som hände de där sista dagarna med Cognac...

Pratat om det har jag gjort, med alla som frågar. Gråtit, förbannat, ältat och funderat.

Gråtit över vår älskade vän, min hjärtehund som inte finns mer, förbannat rasen som är så j-vla sjuk, ältat slutet som blev för hastigt och chockartat, funderat över hur vi ska få det enklare att medverka till tumörprojektets viktiga forskning...

Allt började på midsommar afton (trodde jag ja...), då Cognacen åt grillspettspinnar som någon (det var inte jag, för jag vet hur det kan sluta) lämnat kvar i gräset bredvid grillen. Synade bajsen, hade tentaklerna ute för att ha stenkoll på allmäntillståndet.
Cognacen mådde bara bra. Var precis som vanligt. Lat av naturen, sommaren och Ypozanebandlingen...
Alltså som vanligt.

Mitt i vägen som vanligt. Tjatade om mat en timme i förväg som vanligt, gosig som vanlig osv...
Onsdagen efter middsommar började jag dock ana ugglor i mossen. Mest en känsla. Cognacen drog sig undan en smula.
När jag sen tog kvällspromenad med alla (Olssons fyra brudar var här på kollo) utom Cognac som sov gott ute på altanen och när han sen inte reagerade när vi kom hem förrän jag klappade på honom knöt det sig i magen.
Torsdag morgon.
Åt frukost med god aptit. Bajsade konstigt. Slemmig diarré med eventuellt lite färskt blod i.
Ringde veterinären direkt och tempade medans jag stod i telefonkö.

39,7

Trodde fortfarande på grillspettspinnarna.
Hade de rispat sönder tarmarna och han fått inflammation av det?
Febern och blodet kunde tyda på det.

Fick en akuttid och jag hastade iväg till Kumla.
Frida fick husera hos farfar, brudarna lämnade jag hemma, Tricke tog jag med.
Henrik bortrest på jobb, mina föräldrar i Kalmar hos syster och jag på väg mot domen.
In med en trött Cognac och en uppspelt Tricke (veterinärens väntrum är jättekul!).

Vikt: 3 kg ner på några månader!?
Hjärtat tog ett skutt.

Dagen blev sen lång och plågsam (mest för mig. Cognac sov mycket)
Efter min historia började veterinären med palpation som inte kändes ok. Där och då nämnde jag ordet tumör första gången...
Lugn, sa veterinären. Det behöver det inte alls vara.
Det här är en berner! svarade jag och hon förstod vad jag menade med det...
Tempen är nu uppe i 40,2.
 Blodproverna som följde sa inte mycket. Mer än att han INTE hade anaplasma eller borrelia.
Sen kom röntgen.
Där fick jag mina värsta farhågor bekräftade.

Runda saker i buken som inte ska vara där, varav den största var som en nätmelon.
Lungorna lika så. Lymforna med.

Paniken jag då kände går inte att beskriva.
Vi måste ta bort honom!! NU!

Han får inte lida EN SEKUND till!

Men jösses! Vi har ett tumörprojekt också ja!
Det som jag själv pratat så gott om och peppat andra att vi måste bidra till och dra vårat strå till stacken!
Men när ögonen inget ser för alla tårar, kroppen inte lyder och hjärnan är som ett vakum hur ska man då kunna ge veterinären rätta direktionerna om vad och hur det ska göras och var det ska skickas.

Det var ju MIN älskade hund vi pratade om nu.
Jag hade i alla fall sinnesnärvaro att begära prover. Punkt slut.

Det var vad jag kunde åstakomma.

Tricke ville inte titta på Cognac när stunden var inne, utan låg med rumpan mot sin älskade pappahund.
Han visste såklart.

7 timmar tillbringade vi hos veterinären och halva tiden visste jag vad som skulle komma.

Att jag tog mig hem har jag mina goda vänner att tacka för. Telefonen gick varm och jag ville inte vara ensam om det som hade hänt.

Hämtade Frida som fick uppleva sin första förlust.

Hem till de stackars brudarna som varit hemma själva alldeles för länge.
Hysteriskt hälsande och sen blev Tricke kontrollerad och nosad på.
Sen sprang de till bakluckan på bilen med Villi (Cognacs dotter) i täten.
Öppnade och visade att det var tomt.

Alla fyra lommade iväg.

Samma visa morgonen efter. Öppna! Vi saknar honom! Han måste vara här!
Lika tomt nu...
Tricke har av förklarliga själ aldrig letat. Han visste vad som hänt.

Provsvaret visade på aggressiv Sarkom i lungorna. Sen kunde de inte utläsa om det varit tumörer i buken eller om det var blod ansamlingar. De kunde heller inte utesluta det.
Jag tror på tumörer. 
Veterinären, plus röntgenexperterna som också avläste plåtarna tror det samma (och det är väl därför jag tror på det..).

Cognac skulle fyllt 8 år fyra dagar senare.

Att vi sen skulle hämta valp tre veckor efter var sen länge bestämt.
Rasbytet har jag varit klar med sen 1 ½ år tillbaka. Kontakt med Lotta och Gìsli har jag haft sen förra hösten och mamma Diva har jag följt genom hela dräktigheten.

Och Tack för att Han blev vår...
Wiviken behövde livas upp efter Cognacs död.
Tricke tappade fotfästet och såg vilsen ut.
Jäger har blivit Trickes bästis och kanske, kanske kan Tricke bli storebror en vacker dag...
Jag tror det när jag ser det...

Annars blir han en ypperlig lillebror åt Jäger istället ;-)

    
Foto: Lina Martinsson.
SE uch DK uch SE V- 10 Bernerdalens Xanté

Sov Gott Cognacen.
Finns bara en som du.

/Din matte...